Welcome

Recent Photos

Recent Videos

No recent videos

Upcoming Events

No upcoming events

 "Time to say goodbye"

Con Te Partiro
Andrea Bocelli (The Very Best Of 1990-2000)
0:00/4:07
                                    

    

Omnia Vincit Amor, Et Nos Cedamus Amori.*   

 

  

  

   Regnbågens Bro

 

På den här sidan av himlen finns en plats kallad Regnbågens bro.

när ett djur dör, som varit särskilt kärt för någon här, kommer det djuret till Regnbågens bro. Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans. Där finns det gott om mat, vatten och solsken och våra vänner är varma och nöjda

 

Alla djur som varit sjuka och gamla har återfått sin hälsa och ungdom. De som varit skadade eller lemlästade är friska och starka igen. Precis som vi kommer ihåg dem i våra drömmar om dagar och tider som flytt. Djuren är glada och nöjda, förutom en liten sak: då de alla, var och en, saknar någon speciell, någon som blivit lämnad kvar.

 

De springer och leker alla tillsammans, men den dagen kommer när en av dem plötsligt stannar upp och skådar ut i fjärran. Hans klara blick är intensiv, hans spända kropp börjar skälva. Plötsligt, bryter han sig loss från gruppen, flygande över det gröna gräset, fortare och fortare. Du har blivit upptäckt och när du och din specielle vän äntligen möts, omfamnar ni varandra i en glädjefylld återförening. Aldrig skall ni skiljas åt igen. De lyckliga kyssarna regnar över ditt ansikte; dina händer smeker det älskade huvudet och du ser återigen in i de tillitsfulla ögonen som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig lämnat ditt hjärta.

Så går ni över Regnbågens bro tillsammans......

 

                                                

                             

 

 

 

                   Nolgårdens Ferdinand

                             född den 26 juni 1981

Hans mamma hette Domarringens Lina, f 1975 och hans pappa hette Nolgårdens Björn f 1973.

Fem kullar och 28 valpar fick Lina med sin Björn. I den näst sista föddes Ferdinand och i kullen efter hans helbror Gustav som också flyttade hem till oss på Kopparås.

 

Ferdinand hade en liten (o)vana. Varje dag, lagom till eftermiddagskaffet tog han sig en promenad hem till min mor som bodde ca 1 km bort. Mellan Kopparås och mors hus bodde två stycken äldre par i 80-års åldern vilka brukade sätta på kaffekitteln när Ferdinand kom förbi och naturligtvis var han inbjuden att dela kaffestunden med dem. Sedan bar det av hem till Ragnhild för att invänta mig och kvällsmaten.

 

Den här dagen kom Ferdinand in till mig i stallet och stormskällde. Jag blev litet irriterad på honom för just den här dagen hade jag bråttom och hade inte tid med några dumheter. Men Ferdinand gav sig inte. Han skällde på mig. Bet mig i ena byxbenet och gick iväg en bit. När jag inte brydde mig om honom så skällde han högre. Bet mig hårdare och stirrade mig stint i ögonen. Till slut fick han ut mig ur stallet, ut på gårdsplanen. Men där var allt lugnt och stilla så jag sade till Ferdinand att nu fick han verkligen lugna ned sig så att jag fick arbeta färdigt. Men utan resultat. Jag hade aldrig sett honom sådan förut. Han gav sig inte och när jag gjorde en ansats att följa efter honom ut på vägen så studsade han av glädje och skällde uppfordrande samtidigt som han inte släppte ögonkontakten med mig. Vad var det han ville?

 

Till slut gav jag upp och följde efter honom. Jag var rätt trött när vi kom fram till granngården fyra hundra meter bort för när Ferdinand såg att jag följde efter honom så sprang han så fort han kunde före mig. På gårdsplanen låg grannen medvetslös. Ferdinand ställde sig bredvid honom och tittade nöjt på mig. Nu skulle allt bli bra. Hjälpen hade kommit. Kalle hade fått en hjärtinfarkt och var hela sitt återstående liv tacksam mot Ferdinand. Det bjöds alltid på skinksmörgås till eftermiddagskaffet i fortsättningen!

                                      

 

Ett annat minne var när jag anmälde Ferdinand till hundutställning 14 år gammal.

Vi gick in i ringen och bedömdes som vanligt. Så frågade domaren hur gammal Ferdinand var. Jag svarade sanningsenligt. Men blev inte trodd. Det var helt omöjligt! Det kunde inte vara sant. Jag måste fara med osanning. Jag fick hämta stamtavlan och visa den. Men blev fortfarande inte trodd. Det började nästan bli otrevligt då ringsekreteraren i ringen bredvid uppmärksammade tumultet och kom över för att klargöra situationen. Hon visade sig vara en grannfru och sade: "Jag kan gå i god för att hunden är minst 14 år. Jag åker över deras gårdsplan flera gånger per dag och den här hunden har funnits där i hela mitt liv!" Allmän munterhet utbröt och  äntligen trodde man på mig.

 

I kritiken vi fick stod det: "14-årig hane som inte är av denna värld. Helt otroliga rörelser. Mycket bra hund med korrekta rasdetaljer. Det är bara att säga GRATTIS till ägaren av denna fantastiska hund!

 

Den dagen blev Ferdinand Bästa Veteran, Bäst i Rasen, Bäst i Gruppen och BIS-4!! 

 

                                                                                                   

                                                                               

 

När jag skriver detta är papperet vått av tårar. Nu har det gått 13 år sedan Ferdinand gick över Regnbågens Bro för att möta sin bäste vän keeshonden Simon och sin bror Gustav men jag saknar honom fortfarande. Vi sov ihop i 18 år. Tätt tillsammans. Rygg emot rygg. Jag  kan känna hans lilla kropp etsad in i min rygg. Det avtrycket går aldrig bort. En sådan relation får man nog bra en gång i livet!

 

Ferdinand var fullt frisk in i det sista. Kanske bara sov litet längre på morgonen och gick och lade sig litet tidigare på kvällen. Han hade alla tänder i behåll, vita och fina, såg och hörde bra och hjärtat var det inte något fel på. Men ibland tittade han på mig som om han undrade: "Vem är Du? Har vi setts förut?" Och då tänkte jag. Ferdinand..... Nu är det dags.

 

                                                       

                                        Tack Ingrid Segelöv Nolgårdens Kennel för Ferdinand.

 

                   

 

 

 

PUPPY

 

 3 december 1993 - 24 juli 2005

 

 

Puppy, Svedala Lukas Lupus, kom till oss i början av februari 1994. Han kom med sina utmärkta arvsanlag att bli stamfadern i mina linjer här på Kopparås. När han var liten hände det att människor kom fram till mig och frågade: "Är det möjligtvis en liten gris?" Detta då han som valp var något rund i formen! Som vuxen var Puppy en klippa. Alltid frisk, glad och "på bettet." Stod alltid fast och var en trygghet för hela hundfamiljen. Han visste sitt värde som flockens nestor och kunde ibland vara rätt så krävande i denna roll när han ansåg att de tvåbenta inte fullgjorde sina förpliktelser.

 

Puppy var en mycket maskulin hane och kunde ibland tycka att husse tog litet för stor plats. Detta visade han genom att ge mig ett av de där underbara ögonkasten: "Du och jag matte" samtidigt som han "log" emot mig såsom bara han och en västgötaspets kan göra!

Puppy somnade in i mitten av sin familj, bland "fruar", barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Han lämnade oss i "full vigör" och på toppen av sitt liv. Alldeles för tidigt..........

 

 

                                                                                                       

 

 

Jag kommer att sakna dina leenden. Din fasta lilla kropp

 tätt  emot min i soffan om kvällarna.  Dina uppfordrande skall när det

var något som behövdes ses till eller utföras.

 

 Du var, är och förblir "den Bäste"

 

 

Tack Anita Whitmarsh Svedala Kennel för Puppy.

 

 

*"Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"

   

Oops! This site has expired.

If you are the site owner, please renew your premium subscription or contact support.